Osmanska riket

Det osmanska riket grundades i slutet av 1200-talet av oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, osmanerna. De osmanska turkarna erövrade mycket områden av det bysantiska ríket och av andra turksika riken. De erövrade stora områden av Balkan och Anatolien under 1300-talet. De belägrade och intog den bysantiska huvudstaden Konstantinopel. När Konstantinopel föll så var det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. Under 1500- och 1600-talet var det Osmanska riket som störst och mäktigaste. Den egentliga höjdpunkten kom under sultanen  Süleyman den store, då riket var som störst. En annan stor sultan var Mehmed II. Osmanernas erövringar och expansioner i Europa slutade 1683, då de besegrades av en polsk-tysk arme när de försökte inta den österrikiska huvudstaden Wien. Rikets nerfall började på 1700-talet, p.g.a. en korrumperad ledning och föråldrad militär. När riken som England och Frankrike började ta över deras områden så skedde det ett ekonomiskt och politiskt förfall i det Osmanska riket.
        1908 återinsatte den ungturkiska revolutionen det osmanska parlamentet, vilket hade upplösts av sultanen  Abdul Hamid II 1878, och markerar början av den andra konstitutionella perioden i riket. Det Osmanska riket besegrades slutligen efter andra världskriget och då tvingades riket kapitulera.
Det osmanska riket styrdes av sultanen, vars titel och makt som envåldshärskare gick i arv inom dynastin. De senare sultanerna tog också över den religösa titeln kalif, dsv alla muslimers andliga överhuvud. Osmanerna hade länge också kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem, vilket ytterligare stärkte rikets ställning som den ledande muslimska statsbildningen. Riket delades upp i provinser med olika olika nivå av autonomi. De två centrala provinserna var Rumelien och Anatolien. De två stod direkt under sultanens kontroll, medan de andra var mera självständiga men de hade guvernörer som var skatteskyldiga och ansvariga inför sultanen.
              Det Osmanska riket var språkligt, religöst och kulturellt sett väldigt brokigt. Riket styrdes enligt feodala principer där jorden förlänades åt paschor och länsherrar. Man försökte inte göra de besegrade folken turkiska utan man nöjde sig med att härska över dem. Turkiskan blev armèns och förvaltningens språk, medan arabiskan var huvudspråket inom religionen, juridiken och utbildningen. Genom milletsystemet gavs grekiskt ortodoxa kristna,armenier och judar en form av självstyre. Dessa folk måddes betala skatt till den Osmanska regeringen, men patriarkerna och rabbinerna styrde nästan suveränt sina grupper. "Bokens folk", judar och kristna stod undermuslimernas beskydd, men var enligt koranen underordnade dem. Shiamuslimerna stod ofta emot makthavarna. Ibland uppstod det även radikala grupperingar, främst inom ismailiyyagrenen. I Syrien gjorde shiiterna lönmord och attentat i sin kamp och fick därför öknamnet "haschätarna", i Europa kända som "assasiner".

        Osmanerna hade också en elitkår av soldater som kallades för Janitsjarerna. När Osmanerna tog över Konstantinopel gjorde de Hagia Sophia till en moskè och lade till fyra minareter i varje hörn. Då var den en av rikets största och mest betydelsefulla byggnader. Några andra viktiga byggnader är Atik Valide, Nisanci Mehmed Pasa, den Blåa moskèn och Topkapi palatset.