Sharia

Sharia är guds givna lag som finns i koranen. Samhället ska styras enligt denna lag. I islam så är hela samhället uppbyggt på religionen. Muslimernas uppfattning av gud är mycket vidare än vad vi uppfattar gud i den kristna världen. Det är han som har uppenbarat den gudomliga lagen för människorna, via uppenbarelserna för Muhammed. Sharia innefattar mycket olika saker: Familjerätt, arvsrätt, straffrätt, handelsrätt och regler för ekonomiska transaktioner i shariàn, men dit hör också kulturregler för andaktslivet, etikettsregler, regler för tillåten och otillåten föda och dryck samt klädselregler för män och kvinnor.　
　　　　　　　 När man ska tolka den gudomliga lagen är det koranen som är det viktigaste rättesnöret. Men om koranen inte säger något om den aktuella situationen söker man råd i sunna, profetens handlingssätt eller sedvanorna, som anses vara ett korrekt uttryck för vad islam är. Med tiden uppstod fall och problem som varken fanns nämnda i Koranen eller sunna. Då accepterades några andra sätt att skapa behövliga rättsregler, men de fick då inte strida mot det som uttryckligen stod i Koranen och sunna.
　　　　　　　 För en muslim finns det ingen skillnad mellan religion och vardagligt liv och　 handlande. Alla handlingar faller inom ramen för fem olika kategorier i sharià:
1. Det som är obligatoriskt, en plikt. Detta kan vara någonting som gäller alla människor, som då kan bestraffas om man inte gör det.
2. Det som är rekommenderat. Om man görd det kan man belönas av gud, men man straffas inte om man inte gör det.
3. Det som är tillåtet,likgiltit- ett neutralt förfarande,varken berömvärt eller klandervärt.
4. Det klandervärda, som man borde avstå ifrån, men som ändå inte är straffbart.
Dessa fyra kategorier betecknas som halal-tillåtet.
5. Det som är förbjudet- haram, en handling som är synd mot gud och därför alltid straffbar.
　　　　　　　 Shariàlagen har blivit mest känd i västvärlden när det gäller straffen för stöld och äktenskapsbrott. Dessa hör till hududbrott, där gud satt gränser,hudud, som inte får överskridas och där straffen finns klart utsagda i Koranen. Andra typ av brott är qisas, som berättigar till vedergällning. Till den kategorin hör mord, dråp och vållande av kroppsskada. I princip bör en människa som avsiktligt dödar en annan människa sona sitt brott med sitt liv. En tredje kategori av brott är ta'zir, brott mot samhället. Till denna kategori hör korruption, bedrägeri,förfalskning och spionage.
        I Koranen stadgas det om äktenskapsbrott i två suror. Enligt sura 24:2 ska "skökan och skökokunden" straffas med hundra spöslag var.  Men sura 4:19 säger: "Mot dem av edra kvinnor, som begå skändlighet, skolen i tillkallafyra vittnen bland eder; vittna dessa, så kvarhåller dem inomhus tills döden tager dem hädan..". Detta citat kan ses som en uppmaning till dödsstraff. 
        Vad det gäller stöld så är Koranen entydig: " Och på tjuven, vare sig kvinna eller man, skolen i avhugga händerna till lön för vad de begått och till näpst från gud". Den islamska rättsvetenskapen gjorde senare den tolkningen att straffet inte skulle verkställas om det fanns förmildrande omständigheter, som t.ex. fattigdom och nöd. " Nöd bryter lag" är en princip som ofta tillämpas inom sharian.
        Enligt Koranen hamnar den som lämnat islam och dött utan religion i ett evigt helvete. Koranen säger inget om straff på denna jord, men profeten sägs ha uppmanat de troende att döda de som lämnar islam. När Islam blev statsreligion infördes dödsstraff för dem som lämnade religionen. Altså om en fullvuxen till muslimsk man överf´gav sin religion så dömdes han till döden. Han hade dock möjligheten att ångra sig och återvända till islam, och då förföll domen.
        Från och med mitten av 1800-talet började sharia'lagen förlora sin betydelse i de islamska samhällena. På många livsområden ersattes sharia med nya lagsamlingar, i de flesta fall enligt västeuropeisk modell. Nuförtiden har ungefär alla muslimska stater infört världsliga lagar enligt europeisk modell på alla områden- utom inom familjerätten, där sharia i princip fortfarande gäller, och i fråga om religösa angelägenheter.